Ingen må tro att arbete består i fjäsk och orolighet; utan det är själva lugnet i själen och frid i människans boning.
Lättjan gör oro, liksom fattigdom och skam. Den late har ingen styrsel på sin själs önskningar; därför har han ock ingen frid, och lugnet känner han blott då han sover. Men den som sysselsätter sig med ett gott arbete, strävar därunder till ett visst mål, och därav är hans hjärtas begär då bundna vid ett enda företag. Så är han enig med sig själv, glad och full av förhoppning; ty han vet att Gud ger det goda arbetet sin frukt.
Arbetaren synes inte vara stilla. Dock är hans själ stilla och fridsam; hans hjärta slår med lust, och hans bröst andas med nöje.
Lättingen ser ut att vara stilla. Men hans själ flyger och far; hans hjärta söker ro, men hans sinne finner ingen.
Därför må vi vara så kloka att vi ser hurdana tingen är i sig själva, att inte skenet tar oss och ytan bedrar oss med en ljugande fägring.
Lättjan är i sig själv oro och arbetet är lugn.
Sådana är de till deras egna beskaffenhet. Men om orättvisa och oförnuft någon gång verkar att arbetaren berövas sin mödas frukt, eller han av någon föraktas, då sörjer han, strävar till sitt mål utan tack och går med osäkerhet omkring.
Men det förstår vi, att den oro han då lider härstammar inte av arbetets egen grund, inte heller ligger däruti, utan kommer allenast av den särskilda tillfälligheten och ett orätt yttre tillstånd.
Likaså om lättingen någon gång njuter beröm och känner lugn, så är det inte av lättjans egen grund det kommer, men av en sällsam händelse för det tillfället.
Själens innersta lugn saknar den redlige arbetare aldrig; men om han lever ibland oförnuftiga och våldsamma grannar så kan han anfallas av en yttre smärta: dock tär det inte hans livs rot.
Lättingen däremot sitter alltid utan inre tro hur än hans anlete skiner: ty hans ande är ett böljande hav.
