Den duv-varietet som, utom den turkiska, vilken brukades i Orienten, bäst passar och i senare tider mest används är den belgiska brevduvan (Columba belgica), som är en bastard av måsduvan (Columba turbida) och tummuletten (Columba gyratrix), samt med få undantag liknar de båda.
Man brukar vanligtvis avlägsna duvan från hemmet i en med glest sittande spjälor försedd bur, så att hon mellan dessa kunde få en översikt av trakten som passerades, och försatt i frihet lättare finna återvägen. Buren öppnades på ett visst avstånd från hemmet, hon lössläpptes då, och dylika försök upprepades några gånger och med ökat avstånd varje gång tills man var på den plats med vilken man önskade skriftlig förbindelse. Om orternas avlägsenhet sinsemellan var mindre betydlig, så var denna dressyr, som för övrigt med ett större eller mindre antal duvor efter behovet samtidigt kunde företas, naturligtvis överflödig.
Hon underhölls nu tills man behövde henne, det lilla brevet på vaxat papper fästes då med en tråd under vingen, (i Paris används ett påtecknat sidenband, som binds om ena foten), hon frigavs, och med det lokalsinne samt en synnerliga snabbhet och uthållighet i flykten hon äger, var depeschen snart och säkert på vederbörlig ort. För större visshets skull avsändes ibland flera med samma underrättelse. Hon tillryggalägger på några få minuter en väglängd av en svensk mil, och den turkiska duvan ända till 15 svenska mil samt därutöver på en timme.
