Då Karl XI en dag kom ridande genom en av Dalarnas socknar fick han höra att det hölls ett hejdundrande bröllop i den by vars tak och skorstenar syntes på avstånd. Trött efter den långa ritten och även ganska hungrig styrde konungen genast sin kos till byn och red utan vidare krus in på bröllopsgården där en hop muntra gäster var församlad.
Tarvligt klädd i en civil dräkt betraktades ryttaren med hånleenden av bröllopsgästerna, och då han anhöll om mat och härbärge av värden, svarade denne föraktfullt:
“Mat kan du väl få, och även din magre, utsvultne häst, men hur det går med härbärget, det får vi se”.
Sent på aftonen anvisades trots allt Sveriges enväldige konung plats i en obebodd drängstuga, där han sov ganska gott. Då han tidigt på morgonen var på benen och höll på att sadla sin något utvilade hästkrake, medan de muntra bröllopsgästerna med värden i spetsen gycklande omgav honom och lät mer än ett sårande stickord – antydande på landsvägsriddare – undfalla sig, sprängde en stark kavalleritrupp upp till byn.
Truppens anförare, som genast fann det sökta målet, red hastigt in på gården till bröllopshuset, hoppade av hästen och utbrast: “Vi har länge sökt eders majestät, och…”
“Kungen! Kungen!” skrek bröllopsgästerna i kör och en del, däribland den högmodige värden, föll på knä och bad om förlåtelse. Kung Karl höll då följande tal till de ångerfulla, som kan anses vara ett bröllopstal:
“Ni trodde väl att jag var en tiggare och därför uppförde ni er på detta sätt mot mig. Jag råder er emellertid till att vara barmhärtiga mot era medmänniskor, vare sig de är fattiga eller inte, höga eller låga. Var därtill givmilda och vänliga mot de nödlidande och inte såsom tigrar, som vill sluka andra. Kom ihåg att det är Karl XI som lagt er detta på hjärtat.”
Därmed red konungen bort från de bestörta bröllopsgästerna. Huruvida hans tal inverkade på deras offervillighet förtäljer inte historien.
