Den allmänna åskådningen att Nordamerikas indianer är en folkstam, som nu så småningom avmattas och utdör, motsägs inte blott av de nyligen utbrutna oroligheterna, utan även av nutida resandes iakttagelser.
Vid ett besök hos Siouxindianerna har Ernst v. Hesse-Wartegg, efter vad han berättar i Vossische Zeitung, i säkerligen oförsvagad grad iakttagit rödskinnens berömda kraft, uthållighet och förakt för kroppslig smärta. Såsom bevis därpå ges följande skildring av ”soldansen”.
Vid soluppgången begav sig stammens alla jungfrur ut i skogen och sökte där ut en hög silvergran, vilkens grenar de avhögg ända upp i toppen. Nästa morgon drog hela stammen ut till trädet och gjorde halt på några hundra stegs avstånd därifrån. De festligt smyckade samt med pil och båge beväpnade unga männen uppställde sig i led och på ett tecken av en på närmsta höjd stående indian, att solen just nu syntes vid horisonten, störtade männen sig under skrik och tjut i vilt raseri emot trädet, under det de avsköt en skog av pilar. Spånorna yrde omkring trädet och otaliga pilar blev kvarsittande, så att stammen såg ut som om blixten upprepade gånger hade träffat den. Nu togs trädet upp ur marken och uppställdes på en öppen plats framför lägret. Runt omkring det uppreste nu kvinnorna palissader, vilkas spetsar de medelst snören förband med trädets topp, så att stommen till ett tält sålunda uppstod. Över ett nät av snören lades löv och kvistar till skydd för solstrålarna. Från stammen i mitten hängde en mängd djursenor löst ned.
Följande morgon skulle gisslandet börja. De unga männen trädde in i det stora tältet, som var alldeles uppfyllt av rödskinn. De hade redan utanför avtagit sina kläder. I mitten av tältet emottogs de av medicinmännen. Dessa drog med pekfingret och tummen upp så mycket de förmådde av huden mitt på bröstet och mellan skuldrorna och stack en skarp kniv därigenom. Andra borrade nu hårda djurkotor genom öppningen, så att båda ändarna stack ut åt ömse sidor och fästes vid de från trädet nedhängande senorna. Det var nu krigarnas uppgift att slita och vrida sig omkring så länge, tills den från kroppen utdragna huden brast.
Många ynglingar lät sådana kotor stickas in inte blott under båda brösten utan även under båda skuldrorna. Efter flera timmars oupphörligt kringsnurrande stod den oerhört uttänjbara huden så långt ut från kroppen att de stackars karlarna med utsträckta armar knappast kunde nå kotorna. Somliga föll ned under de förfärliga smärtorna, men uppjagades alltid på nytt. Hos andra brast huden efter timslånga, fruktansvärda ansträngningar, och de arma offren föll medvetslösa och blödande till marken för att sedan av sina hustrur bäras hem till tältet. Andra lät även buffelskallar och tunga djurkotor hängas vid den utdragna huden och sprang sedan därmed över stock och sten tills huden brast. För många räckte kringsnurrandet i flera dagar, och den sega huden måste av medicinmännen inte blott genomstingas utan även helt och hållet skäras av!
Först när de unga männen har erhållit detta riddarslag kan de räkna sig till de aktade krigarna, och vägen till hövdingavärdigheten står dem öppen.
