Tre kronor om dagen är det minsta de ”arbetslösa” i Stockholm vill möda sin kropp för. Får de inte det, så stryker de hellre fåfänga omkring, hotar ordningen och lovar att lita till ”Handgripligheter” om ej kommunen alldeles gratis sörjer för deras levnadsbehov, skriver Sigurd.
Du stackars skuldsatta smålandsbonde! Hur mycket tror du att du har att leva på med hustru och barn sedan krono- och kommunalskatt, hypoteksränta och arbetshjälp, åtminstone under den brådaste tiden, är betalda, dina redskap och dina hus satt i stånd? Tror du att dina brödbitar, din sura mjölk, dina lappade byxor, din potatis, din sill och din gamla korv går till tre kronor om dagen eller 900 kronor för 300 arbetsdagar om året, sedan smöret, grisen och allt annat, som kan vändas i pengar, strukit din näsa förbi, för att bestrida utgifterna?
Fick du tre kronor om dagen för allt ditt slit, så tror jag nog att du gärna lät vem som helst ta vad som blir på gården. Eller hur?
Och du äger dock i vanliga fall något. Om ej gård, har du dock i regel några tusen kronor uti densamma, din boskap och ditt husgeråd. – Busen från landsvägen, som inte har mer än vad han går och står i, vill nu ha det bättre än du!
Du smala och nätta ambulatoriska folkskollärare, som har travat din halvmil till skolan ute i socknen medan många av oss ännu slumrar på sitt öra! Går lönen för din möda – med ”kofoder” och alltsammans – till tre kronor om dagen? Sällan. Och du har dock fått offra flera år på din utbildning utan ersättning!
