Skratt är en rad av tätt och stötvis på varandra följande små utandningar, mer eller mindre högljudda, beroende till största delen på ofrivilliga sammandragningar i mellangärdet och åtföljda av likaledes ofrivilliga sammandragningar i ansiktets muskler, varigenom ansiktet, om skrattet är naturligt, erhåller ett glatt uttryck.
Skratt framkallas på reflektorisk väg genom det intryck, som föreställningen om något löjligt utövar på den s.k.nervus vagus.
Som vi vet, är skratt ”smittosamt”, i det att man gärna vill skratta med, då man hör ett hjärtligt skratt.
Skrattet kan ha mycket olika karaktär, från det sakta, kvävda ”fnissandet” till det hårda, ofta råa ”gapskrattet”, eller från det milda, behagliga leendet, utan något egentligt ljud, till det vidriga, ondskefulla hånskrattet.
Hos barn kan skrattparoxysmer förekomma, vilka räcker länge och, dämpade, strax utbryter på nytt.
Det hysteriska, omotiverade skrattet är en följd av någon nervöverretning.
