Ett brott, som i gräslighet lyckligtvis torde vara alldeles enastående i vårt land och för övrigt ett bland de mera sällsynta var som helst i den civiliserade världen, skall som bekant imorgon ”försonas” på stupstocken.
Sällan har väl en illgärning haft att uppvisa så abnorma sidor i själslivets dunkla mysterier som Yngsjömordet, då en 47-årig moder i förening med sin 27-årige son mördar dennes blott 22 år gamla hustru för att ostörd med sonen få fortleva i ett förhållande så avskyvärt att det saknar namn.
Förloppet av detta hemska dåd var i korthet följande:
Modern, Anna Månsdotter, var gift med en burgen hemmansägare i Yngsjö i närheten av Kristianstad. Hon hade blott ett barn, sonen Per, vilken hon redan tidigt syns ha tvingat in i det förhållande som ovan blivit antytt. Sonen, vilken beskrivs såsom en då vek yngling, hade synbarligen varit för svag att värja sig mot den onaturliga modern och sedermera kommit allt fastare i hennes våld. Fadern, som tydligen varit modern besvärlig, dog helt plötsligt, och man viskade redan då i orten om hemska gärningar, men några bevis härutinnan fanns inte och har inte heller sedermera kunnat förebringas.
Så gifte sig sonen med en ung, knappast 22-årig flicka, Hanna Johansdotter, vilken beskrivs såsom en kvinna av ovanligt tilltalande utseende och god karaktär. Den allra första sidan av äktenskapet var lycklig och Per syntes mycket hängiven sin unga hustru. Denna lycka blev dock av kort varaktighet. De unga nygiftas onda genius, modern, hade snart återfått sitt gamla välde över sonen och besökte ofta de ungas hem. Efter varje sådant besök klagade hustrun över att Per var liksom ”vriden” och tidtals inte talade ett ord till henne. Hanna klagade också ofta över svärmoderns hårdhet och uttryckte ständigt sin ängslan för denna. Det brottsliga förhållandet mellan mor och son fortfor emellertid och blev slutligen så ohöljt att även den arma hustruns ögon öppnades.
Efter att en tid tigande ha varit vittne till denna skam vände sig slutligen Hanna till svärmodern och förebrådde henne hennes förhållande till sonen. Härmed hade hon fällt sin egen dödsdom, ty från denna dag beslöt svärmodern att röja den unga hustrun ur vägen. Per syns nu ha varit helt och hållet i moderns våld och gjorde inte något nämnvärt motstånd då denna föreslog att undanskaffa det besvärliga hindret.
Natten emellan den 27 och 28 mars ifjol kom Anna Månsdotter till sonens hem och väckte denne. De gick därefter tillsammans in till Hanna, som då sov. Om det hemska drama som här utspelats har de båda brottsligas berättelser varit ytterst stridiga. Antagligen har modern utfört dådet med sonens tillhjälp. Alltnog, på middagen följande dag fanns liket av den olyckliga unga kvinnan ligga påklätt i källaren med ett krossår i huvudet. Hon hade först blivit strypt, varefter man med något hårt föremål tilldelat henne ett slag i huvudet. Den 2 april häktades mor och son.
Den därpå följande långa rannsakningen är i psykologiskt hänseende ytterst märklig. Sonen erkände från början brottet, vilket han dock påstod sig ha utfört ensam, något som även modern sökta göra troligt. Därefter ändrade modern sina uppgifter därhän, att Per visserligen ensam utfört brottet, men i hennes närvaro och i samråd med henne. I denna bekännelse instämde även Per och på densamma dömdes de båda till döden.
Före besvärstidens utgång ändrade emellertid modern än en gång sin bekännelse, denna gång så att de båda utfört brottet på det sätt att Per hållit i hustrun medan modern strypt henne. Även denna gång instämde Per i moderns bekännelse. Till sist bekände modern att hon ensam utfört brottet men med sonens vetskap, och även nu instämde denne.
Vid några tillfällen under den långa rannsakningstiden har sonens mod sjunkit och den vekare naturen tagit ut sin rätt, men hos modern har inte ett drag i det bleka, energiska ansiktet förrått ett vaknande samvete, och den kalla, vassa blick hon gett sonen i dennes vekare ögonblick har också nästan alltid fått honom lugn igen. Det är som hade hon besuttit en hemlig hypnotisk makt över sonen. Inte heller lär fängelset ännu ha lyckats höja hennes ovanligt hårda sinne och det återstår endast att se om hon även ansikte mot ansikte med den hemska döden på schavotten skall lyckas bibehålla det trotsiga lugn och den frånvaro av all ruelse som hittills karaktäriserat denna kvinnas hela uppträdande.
